jump to navigation

Privacy Enhancement Techniques October 7, 2012

Posted by cbackman in övervakning, Integritet.
add a comment

Jag tänkte dela med mig av några intressanta saker från en spännande work shop anordnad av LiSS Working Group 4 i Budapest 1-3 oktober. Några presentationer ägnades åt den övervakning som sker på internet. Exempelvis spårning och scanning av epost och spårning av enskilda internetanvändare. Det förstnämnda gjorde FRA-debatten många uppmärksamma på för några år sedan. Det sistnämnda tänker vi kanske inte alltid så mycket på. Det sker så klart genom att olika sidor loggar besökarnas IP-adresser men framför allt genom cookies. Nya övervakningstekniker leder också till nya motståndsstrategier. Sidan pet-portal.eu samlar flera av dem. Där kan du exempelvis testa hur unik den information din dator ger ifrån sig är och hur pass enkelt du där med kan identifieras och spåras: http://fingerprint.pet-portal.eu/ Du hittar också en plugin till Firefox som gör din dators fingeravtryck mer anonymt: http://fingerprint.pet-portal.eu/?menu=6 Sajten har dessutom ett antal småroliga filmer om hur mycket vi trots allt uppskattar att andra inte vet allt om oss: http://pet-portal.eu/gallery/view/5/2010-09-06-BROAD-videos.php

För er som inte redan sett Youtube-klippet om den tyske politikern Malte Spitz som krävde ut vilka uppgifter hans mobiltelefonoperatör sparat om honom så rekommenderar jag att ni gör det: http://www.youtube.com/watch?v=J1EKvWot-3c Det finns också en lite längre (10 min) TED-video med Malte där han berättar om sitt projekt: http://www.youtube.com/watch?v=Gv7Y0W0xmYQ

Tecknad barnpornografi April 1, 2012

Posted by mhyltegren in Uncategorized.
add a comment

Att det blev en livlig debatt i samband med det så kallade ”manga-fallet” råder det inga tvivel om, men vad gick debatten egentligen ut på? Vilka var det som hördes mest och vad var det som framhölls som problematiskt?

Följande inlägg är en sammanfattning av min (My Hyltegren) och Jenny Wingrens kandidatuppsats i sociologi: Tecknad barnpornografi – En mediagranskning av diskussionen kring ”mangadomen” (http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28342). Syftet med studien var att kartlägga vilka problem som framhölls i mediadebatten. De artiklar vi studerade var både morgon- och kvällstidningars debattinlägg, ledare, krönikor och insändare. Då vi satte igång vår studie den 15 november 2011 så blev detta alltså en granskning av debatten innan det datumet. Debatten är dock fortfarande aktuell och fallet ska tas upp i Högsta Domstolen.

Jag börjar med en kort resumé: Den 30 juni 2010 föll den uppmärksammade domen i Uppsala tingsrätt där en serieöversättare dömdes för innehav av barnpornografiska bilder. Det speciella med domen är att bilderna är teckningar och inte fotografier, närmare bestämt mangateckningar. Domen överklagades till hovrätten men även där dömdes serieöversättaren. Tingsrättens dom blev startskottet på en omfattande mediadebatt där diskussionen har tagit utgångspunkt i att man anser att inga barn skadas av barnpornografiska teckningar. Även i denna blogg har ämnet tagits upp tidigare.

Framförallt märkte vi att debattörerna anser att det är barnpornografilagstiftningen det är fel på, snarare än att lagen misstolkats i tingsrätten och hovrätten. Det som kritiseras är att teckningarna inte skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen (för en jurists förklaring av detta, se t.ex. http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/yttrandefriheten-ar-inte-sa-fri-som-vi-tror_5884413.svd). De paragrafer som var aktuella i fallet med serieöversättaren, d.v.s. förbud mot att inneha barnpornografiskt material tillkom 1999 men redan 1979 blev det förbjudet att framställa både pornografiska fotografier av barn samt teckningar föreställande barn i pornografiska sammanhang. Den 1 juli 2010 utvidgades barnpornografiförbudet ytterligare genom att även innefatta förbud mot att titta på barnpornografiska bilder, d.v.s. den misstänkte behöver inte inneha bilderna för att kunna dömas. Något annat som slog oss i början av vår studie var att lagstiftningens och domens förespråkare inte själva författat någon av artiklarna i vårat urval. Deras åsikter kommer fram i debatten endast återgivna av deras motståndare.

Argumentet för att teckningar med barnpornografiskt motiv ska klassas som brottsliga är att det anses kränka alla barn, även om inget specifikt barn är med på bilden eller under processen då bilden skapas. Detta bemöts bl.a. med en jämförelse till texter. Det är nämligen lagligt att skriva en text om hur man grovt våldtar ett barn. Då skyddas man som författare p.g.a. sin yttrandefrihet. Detta skydd har inte en konstnär som tecknar en motsvarande bild, vilket flera debattörer anser vara orimligt. Argumentet att bilderna kränker alla barn bemöts även med tanken att om barn ska ha detta skydd, varför ska då t.ex. inte också politiker få det och skyddas från politisk satir? Ett antagande som återkommer hos försvararna av lagstiftningen i sin nuvarande form är att mangateckningarna leder till normalisering av sexuella övergrepp mot barn, därav barns behov av skydd. Kritikerna svarar då med att det är inkonsekvent att godkänna våldsskildringar i kriminalromaner men inte mangateckningarna. Om teckningarna leder till normalisering av sexuella övergrepp mot barn, varför anser man då inte att våldsskildringar i kriminalromaner leder till normalisering av våld och i förlängningen ökat våld?

En annan intressant jämförelse som görs är med Vilks avbildning av profeten Muhammed som rondellhund. Bilden skapade stor debatt kring huruvida den kränkte muslimer. I det fallet ansåg många att Vilks, dvs. konstnärens yttrandefrihet vägde tyngre än den eventuella kränkning som bilden skapade. Detta ansåg alltså inte tingsrätten och hovrätten i mangafallet. I fallet med Vilks rondellhund skyddades konsten av att den ansågs besitta ett konstnärligt värde till skillnad från serieöversättarens mangateckningar. Frågan om vad som är konst eller inte är här aktuell i debatten då det har en avgörande betydelse för om verket ska skyddas eller inte. Är manga konst? Kanske beror det på att manga är spritt till en större publik vilket medför att det inte klassas som tillräckligt “fint”, vilket kanske krävs för att kunna säga att motivet är konstnärligt och inte pornografiskt.

Den huvudsakliga beskrivningen av problemets orsaker och konsekvenser är att kampen mot att barn sexualiseras tvingar flera andra rättigheter att stå tillbaka, som t.ex. yttrandefriheten. Flera författare i vårat artikelurval menar att vi är så rädda för att barn ska sammankopplas med sexualitet att vi är beredda att gå väldigt långt, alldeles för långt, för att undvika detta. Denna moraluppfattning har fått politiker att stifta lagar, t.ex. barnpornografilagstiftningen, vilka alltså anses tumma på andra rättigheter. Artikelförfattarna beskriver detta på lite olika sätt. T.ex. beskrivs hur det råder en beröringsskräck till våra barn, då vi är så rädda för att ses som pedofiler att vi inte längre vågar ge våra barn samma fysiska närhet som tidigare (se t.ex. Uppdrag Gransknings program Mardrömmen). En annan beskrivning av att kampen mot att barn sexualiseras har gått för långt är då flera artikelförfattare framhåller att rättsstaten nu är hotad. Exempel som tas är att vi går mot censur då staten börjar lägga sig i konstnärers skapande.

Avslutningsvis kan sägas att vår studie visat att debattörer i massmedier menar att problemet med mangafallet handlar om ett större sammanhang än det enskilda målet. Massmedier är en viktig informationskälla som når ut till många människor. Vilka händelser som tas upp och hur de beskrivs får konsekvenser för hur allmänheten uppfattar händelserna. Det är även så att en mediadebatt ofta framtvingar krav på förändring från politikernas sida och att det därmed tillsätts en utredning. Därför är det viktigt att studera hur ett ansett problem beskrivs i massmedier, vilket vi alltså har gjort i vår studie. Vi väntar med spänning på vad Högsta Domstolen säger i ärendet.

A Friday Treat December 2, 2011

Posted by cbackman in Litteraturtips, social media.
add a comment

In Gothenburg the weather has been pretty gloomy the past week and the sunset is already at 15.32. I don’t know if this can explain our low activity at the blog recently. Anyway, here is a tip on a youtube film and a song that may amuse one or two criminologists. Maybe they will even educate someone?

http://www.youtube.com/watch?v=KnL0iwT-1bE&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=n6i6uWs5M8o&feature=related

“Ungdomsskrämmor” November 9, 2011

Posted by cbackman in Brottsprevention, Uncategorized.
add a comment

I USA och England har man under några år använt så kallade ungdomsskrämmor (mosquito alarms, se ex. wikipedia och you tube). Det är små lådor som sänder ut ett högfrekvent ljud som normalt inte kan uppfattas av personer som är över 25 år. Tanken är att ex. en affärsinnehavare eller ett köpcentrum kan sätta upp en låda utanför ingången och på så sätt slippa att ungdomar – som inte ses som potentiella konsumenter utan som något som stör de mer lönsamma kunderna – står och hänger vid ingången. I början av hösten sattes lådor upp vid några förskolor i Malmö för att förhindra skadegörelse som man förknippar med ungdomar.

Den här typen av åtgärder riktar in sig på att förändra miljön och försvåra brott men bortser helt från sociala aspekter. Paula Wahlgren som är doktorand vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet har skrivit en läsvärd artikel detta som vi gärna rekommenderar.

Förutom att man slutar ställa sig frågan varför ungdomar hänger utanför affärer eller förskolor så ger man också affärsinnehavare och fastighetsförvaltare rätten att utvidga “sin” fastighet och det rum de äger till gatan utanför och besluta att alla under 25 år saknar rätt att befinna sig där. Kritiker har också menat att metoden bryter mot Europarådets konvention för mänskliga rättigheter.

Samtidigt som metoden används mot ungdomar så har den också blivit använd av ungdomar. Den så kallade “Teen Buzz” ringsignalen för mobiltelefoner används ex. av ungdomar för att undvika att lärare hör att deras telefon ringer under lektioner. Det går inte att jämställa med ett aktivt motstånd mot tekniken så som den används av affärsinnehavare m.m. men det är intressant att se hur tekniker avsedda för att kontrollera vissa grupper också används av gruppen ifråga för att undkomma kontroll.

Ridderlig bedömning av barnporrkvinnorna? October 25, 2011

Posted by cbackman in barn, Domstolsavgöranden, Rättssociologi.
add a comment

Förra veckan avkunnade Falu tingsrätt dom i det uppmärksammade målet med 23 kvinnor  och en man som delat barnpornografi över nätet (se ex. DN). Kvinnorna dömdes till böter och villkorlig dom medan mannen dömdes till ett års fängelse för grovt barnpornografibrott. I en krönika i Aftonbladet idag skriver Elisabeth Höglund att kvinnorna inte borde ha bedömts mildare än mannen och att det är fel att domstolen tagit hänsyn till att mannen utnyttjat “kvinnornas dåliga psykiska tillstånd och längtan efter mänsklig närhet efter personliga kriser”.

Höglund tar också upp fallet med de två barn i Sigtuna som dränktes av sin mamma i september. Medierna har lagt för stor vikt vid kommunens ansvar och för lite vid kvinnans enligt Höglund. Hennes slutsats är att det inte råder likhet inför lagen eftersom kvinnor inte ses som ansvariga för sina brott på samma sätt som män och därför får “rabatt” på straffen.

Har Höglund rätt i det hon påstår?

Den kriminologiska forskningen har visat att vissa kvinnor bedöms mildare än män generellt. Det är de kvinnor som lever upp till våra idéer om vad det innebär att vara kvinna och inte avviker från normen. Särskilt betydelsefullt verkar det vara om kvinnan har barn och framstår som en god mor. I sådana fall bedöms kvinnan ofta med ett visst mått av “ridderlighet” av domstolen. Det vill säga, domstolen behandlar henne som en person i behov av skydd (ex. från manipulerande män) och vägledning.

Från ett feministiskt perspektiv är det givetvis problematiskt med kvinnobilder som fråntar kvinnor handlingskraft och aktörsskap. Det är däremot en öppen fråga om lösningen på problemet är – som Höglund föreslår – att kvinnor ska dömas hårdare, eller att män i större utsträckning ska kunna betraktas som i behov av skydd och vägledning i lika stor utsträckning som kvinnor. En anledning till att kvinnor med barn sällan döms till fängelse när de framstår som “goda” (eller i alla fall tillräckliga) mödrar är att man inte vill skilja barn från deras mamma och utsätta dem för att ha en förälder i fängelse. En sådan bedömning tycker jag också borde göras när män som är fäder döms.

Det är svårt att avgöra om Höglund har rätt i att domstolen bedömt kvinnorna mildare än mannen. Domstolen  kunde inte döma till ett strängare straff eftersom åklagaren inte yrkat på mer än villkorlig dom och böter. Åklagaren uppger att det var för att han  bedömt att det inte finns risk att kvinnorna återfaller. Om åklagarens beslut är ett utslag av ridderlighet eller vår kulturella föreställning om att barnpornografibrott alltid har med pedofili att göra och att kvinnor inte kan vara pedofiler saknas underlag för att svara på. Att fallet fått så stor uppmärksamhet har helt klart med det sistnämnda att göra.

Att en domstol “förklarar” barnpornografibrott med hänvisning till personliga kriser har förövrigt hänt förr och då med en manlig förövare. När Regeringsrätten (mål RegR 3973-05) bestämde att en man som dömts för barnpornografibrott skulle få behålla sin läkarlegitimation så spelade det in att brottet begåtts under en period då mannen låg i skilsmässa, att Hovrätten bedömt att det inte fanns någon risk för återfall och att mannen efter sin dom arbetat som läkare utan att dra på sig några anmärkningar.

Domstolarna kan alltså göra bedömningar, som i det nuvarande fallet, att personer som begått barnpornografi inte kommer att fortsätta med sin brottslighet. En sådan bedömning går stick i stäv med kulturella föreställningar om att personer som begår barnpornografibrott har en pedofililäggning och att denna alltid är där. Inom psykologi skiljer man däremot mellan pedofili som utslag för sexuelläggning och pedofili som utslag för en tillfällig kris delvis drivet av ett begär att korsa gränser och göra det förbjudna.

Fast det intressantaste för en sociolog är kanske trots allt att sociologiska förklaringsmodeller till sexualbrott mot barn lyser med sin frånvaro. Att frågan helt lämnats över till psykologerna visar hur stark vår föreställning om sexualitet som “naturligt”, medfött och oföränderligt är – trots åratal av genusforskning – och hur laddat det är.

University Policing September 27, 2011

Posted by cbackman in övervakning, Policing, Uncategorized.
1 comment so far

I’m spending two weeks as visiting faculty at the Department of Sociology and Criminology, at the University of North Carolina Wilmington. The University of Gothenburg and UNCW are “partner universities” and I’m here to give lectures to their students and to learn more about their university education system.

When I first arrived to UNCW last Friday I noticed a police car at the parking lot beside the building I’m staying in. The car was marked “UNCW Police”. The next day I took a walk around campus and noticed that there were a lot of emergency posts all over campus. When I awhile later was asked about my first impression of campus I had to mention both the police car and the emergency posts. I was told that whenever you are standing by a post you are supposed to see at least one other. I have checked and in most cases there are at least three other posts within sight.

So how is a Swede supposed to interpret this? Well, my first thought went to my colleagues who do police research (we’ll see if Mattias can provide a post on this topic later on), and my second thought concerned the picture we often get of Americans as obsessed with security and safety issues (and with not getting sued if something happens). The people I have talked to here do not seem to think of them as a representation of an overprotective society, merely as an artefact that is just there, like lamp posts or mailboxes. I have not had the chance to speak to the police yet so I don’t know if they are ever used.

I find the following numbers interesting from a comparative perspective:

UNCW has about 13 000 students, University of Gothenburg has about 39 000.

UNCW has their own police force, which employs 35 “sworn police officers”, 7 telecommunicators, five full time security guards, fifteen part-time security guards and 2 civilian staff members. University of Gothenburg has of course no police force since private police forces are not allowed in Sweden. The University of Gothenburg uses security guards but the numbers are not available since this is contracted service and they are not employed by the university.

The UNCW Police have their own webpage and continuously publish reports that are filed (a log) as well as alerts.

The people I have talked to so far describe the campus as a safe area, they are not afraid to be victimized, and they do not see the relatively large police division as caused by a great need to control crime on campus. Judging from the crimes filed in their log, it seems like a reasonable conclusion. I’m still struggling to understand what 35 police officers do in order to not be bored during a shift, but if I get the chance I will interview them and find out.

By the way, when I walked home the other they I encountered a baby snake on the side-walk. I didn’t know what to do. Is it common with snakes on campus? Are they harmless or dangerous? Should you alert someone? As I continued my walk home, careful of where I put my feet, it suddenly struck me that I probably could have used the nearest emergency post! I would most probably have received a good, polite and proper treatment. After all, as it says on the website: “The safety of every member of our campus community is our top priority.” I’m sure that it includes calming phobic visiting faculty members from Sweden.

Överblicka den brittiska diskussionen om sommarens upplopp September 12, 2011

Posted by mwahlstrom in Collective violence, protest policing.
comments closed

På samma tema som det förra inlägget vill jag varmt rekommendera tidskriften Ord och Bilds nya blog — skriven av Helena Holgersson — om efterspelet i Storbrittanien efter de ökända upploppen i London. Holgersson, sociolog med inriktning mot urban- och migrationsforskning och tidigare gästforskare vid Goldsmith’s College i London, skriver:

Efter att ha följt [diskussionen om upploppen] med stort intresse i några veckor dök tanken om att sammanställa och kommentera mina brittiska kollegors inlägg på något sätt upp. Och det är bakgrunden till denna blogg. För Ord&Bilds räkning kommer jag att följa hur debatten utvecklas under hösten. Förutom rapporteringen av själva upploppen är tanken att diskutera ”public sociology” och vilken roll forskare kan och bör spela i den offentliga debatten. Min ambition är också att titta på hur analysen av upploppen flätas samman med mer allmänna diskussioner om finanskrisen, de enorma nedskärningar som genomförts i Storbritannien sedan The Conservatives och The Liberal Democrats koalitionsregering kom till makten förra året. Särskilt intresserad är jag av universitetspolitiken. I en tid då mycket pekar på att vi måste stanna upp och fundera över vad vi som samhälle håller på med får universiteten – och särskilt samhällskunskap och humaniora – kraftigt minskade anslag, vilket väcker många frågor.

Tre inlägg har det hittills blivit. Förutom att de alla är givande och intressant läsning i sin egen rätt, så är de dessutom späckade med länkar till en gedigen mängd ytterligare material. En blog för alla som är intresserade av att lyfta blicken och se upploppen i ett vidare socialt och politiskt sammanhang. Ett sammanhang som i mångt och mycket berör även oss här i Sverige.

Understand the London riots and their policing August 12, 2011

Posted by mwahlstrom in Collective violence, protest policing.
add a comment

The extensive rioting in London the last days has received considerable attention also in Swedish news media. As is inevitably the case when it comes to such complex and contested events, their meanings and explanations are not easily given justice in most news reports. Instead, all too often commentators fall back on simplified and heavily politically charged interpretations. Therefore it is commendable that the academic journal Society and space has quickly put together a virtual theme issue (open-access until October) with seven articles from its archives concerning urban disorder and policing.

Obviously none of the texts directly concern the last week’s events. Peer-revieved research articles illuminating the London riots of 2011 are not likely to be available until earliest 2013. However, the articles in the theme issue provide theoretical tools that should prove useful for understanding some important aspects of the urban disorders (and their policing) that we have seen in London, and of similar events in other European countries.

Etnicitet & brottslighet: att se bakom hudfärgen June 30, 2011

Posted by cbackman in Brottsstatistik / Crime statistics.
1 comment so far

I lördags ägnade Svenska Dagbladet en ledare åt att rapportera om en norsk undersökning som visat att invandrargrupper i Norge är överrepresenterade i brottssammanhang. Visserligen begås 90% av all brottslighet av infödda norrmän men det faktum att personer med annan bakgrund begår oproportionerligt många brott i jämförelse anses vara ett större problem. Hur media väljer att vinkla och rama in forskningsresultat och samhällsproblem är dock inte ämnet för det här inlägget. Istället vill jag passa på att rikta uppmärksamheten mot en av farorna med statistik.

Först av allt: statistik är ett nödvändigt inslag i samhällsvetenskaplig forskning och i politiken. Med hjälp av statistik kan vi se samband som vi annars inte anar och vi kan få en bättre uppfattning om orsaker och verkan. Det förrädiska med statistiken är att vi också kan bli lurade. Det som är ett samband är inte alltid en förklaring. Bakom ett samband kan det finnas en annan faktor som både förklarar varför två saker hänger samman och varför den ena saken ser ut som den gör.

Om vi tillämpar detta på den sortens data som SvD rapporterar om så har den norska rapporten, liksom tidigare svenska rapporter från Brottsförebygganderådet (BRÅ 2005:17), börjat med att fråga sig om det finns något annat än personers etnicitet som kan förklara varför det finns en överrepresentation av personer som inte är födda i Norge/Sverige i brottsstatistiken. Exempelvis skulle skillnaderna kunna bero på att grupperna består av fler unga män med låg utbildning och dålig inkomst. Den typen av faktorer är vanligt förekommande bland personer som begår brott. I BRÅ-rapporten från 2005 undersökte man om detta kunde vara den egentliga orsaken. Man fann då att det förklarade 16-25% av överrepresentationen (högre siffran för personer som var födda i Sverige av utlandsfödda föräldrar, lägre siffran för personer födda utomlands). Den norska studien undersökte bara om kön och ålder påverkade och fann att det förklarade mellan 20-45% av överrepresentationen.

Av sådana siffror kan man då dra slutsatsen att etnicitet faktiskt orsakar brottslighet eftersom mellan 55-84% inte förklaras av andra orsaker. Skulle kunna. Men nu vet vi från den kriminologiska forskningen att det finns betydligt fler saker som påverkar i vilken utsträckning människor begår brott än deras kön, ålder, utbildning och inkomst. Exempelvis föräldrarnas utbildning och inkomst och var man bor någonstans. Det blir så klart svårare att genomföra en undersökningen ju fler uppgifter man vill samla in och göra beräkningar på. Turligt nog har det nyss gjorts en undersökning vid Stockholms universitet som undersökt överrepresentationen bland invandrare och tagit hänsyn även till dessa andra faktorer. De upptäckte att 50-80% av överrepresentationen förklaras av familjeresurser (dvs föräldrars utbildning och arbete) och av att bo i ett segregerat område. De upptäckte också att det inte finns några inomgruppsliga likheter i brottsmönster. Alltså, om man tror att etnicitet är en förklaringsfaktor till brottslighet så måste brottsmönstret rimligen se ungefär likadant ut för personer med samma etnicitet. Det gjorde det inte. Av det drog forskarna slutsatsen att den kvarvarande del som inte förklaras av familjeresurser och segregerad uppväxt med all sannolikhet beror på unika faktorer hos varje individ som inte uppmätts.

Det luriga med statistik är alltså att det går att få resultat som verkar sanna men i själva verket leder till fel slutsatser. I vårt nuvarande samhällsklimat där det blir alltmer acceptabelt att använda etnicitet som en förklaringsmodell (någon minns kanske gångna veckans meddelande från närpolisen i Huddinge till organisationen för grannsamverkan där man varnade för “chilenare”, “rumäner” och “litauer” och sedan bad om ursäkt med att man givetvis inte avsåg “sådana” personer som bor i landet utan sådana som reser hit) är det givetvis ytterst olyckligt om forskningsresultat som visar att etnicitet inte förklarar överrepresentationen inte uppmärksammas i en ledare som vill skriva om problemet. Turligt nog kommer SvD så småningom, efter att ha funderat över skärpt utvisningspolicy och skärpt invandringspolitik, fram till att bättre integration, bostadsförhållanden och jobb kanske kan vara en lösning. Men det framstår för många som svårare att genomföra. Viktigt då att minnas att det ändå är utjämning av de ojämlika förutsättningarna för personer födda inom och utom landet som kommer att leda till en minskad överrepresentation. Det är alltså inte “invandrare och brott” som vi måste våga diskutera som många anhängare av politisk inkorrekthet så gärna vill ha det till  utan “social ojämlikhet och brott”.

10 years since the “Gothenburg events” June 15, 2011

Posted by mwahlstrom in protest policing, State crime, Våld.
2 comments

It is now precisely ten years ago since the riots in connection with the EU summit in Gothenburg 2001, as well as – one must add – the huge peaceful protests and other political events in the streets of Gothenburg during these days. From an international perspective, the “Gothenburg events” (as they have come to be called in Sweden) are easily forgotten alongside the perhaps even more spectacular confrontations between police and antiglobalization protesters that previously took place in Seattle and Prague, and subsequently in Genoa where one protester was killed by police fire. It could easily have been different. If one of the demonstrators who was shot in Gothenburg by the police not received rapid medical care, and had the Swedish police used the type of hollow-point ammunition that they do today, we would have had a demonstrator killed by the police already in Gothenburg in June 2001. Luckily we did not.

Much of the coverage of the event in Swedish media focuses of the tactical development of the police in the decade following the “Gothenburg events”. I have commented on this in Radio Sweden and in Swedish TV4. In order to make some facts on this available to an international audience, and to nuance things a little bit more, I have also chosen to publish an extract from a “pre-pub” version my recently published dissertation on the topic of contemporary protest and protest policing in Scandinavia.

Sweden

[…]

Protest policing tactics in the decades prior to the 1990s were not very different from those in Denmark, however the Swedish police never began employing tear gas.[1] In connection with Sweden’s hosting the European Football Championship 1992 the Swedish police decided that they had to improve their protest policing tactics and adopted the contemporary Danish policing model, which was subsequently to be replaced in Denmark in the late 1990s.[2] Although the 1990s was not entirely without challenges for the police, it seems that most Swedish police forces had little experience during this period in large crowd control operations, and in particular had little need for national coordination (Taktikutvecklingsprojektet, 2004). When it was decided that an EU summit meeting was to be held in Gothenburg in 2001, considerable time had passed since the police in Gothenburg had had to manage major protest events or dealt with any large-scale disturbances.

The EU summit in Gothenburg took place June 14-17, 2001 and brought with it the visit of US president George Bush Jr. Several protest manifestations were carried out; the three largest ones were the demonstration against George Bush, the demonstration against the (Swedish membership in the) European Union, and the demonstration “for another Europe”. In a central area of town, alongside the canal, an alternative forum for political discussion was created. Whereas these events turned out to be orderly and peaceful, both on the part of demonstrators and the police, this was not true for other events in their periphery.

The local authorities had put several schools at the disposal of the large number of political demonstrators coming from abroad and from other parts of the country. On the day of the arrival of the US president, Thursday June 14th, the commander of the police campaign took the decision to detain 500 people present at a school. This mass detention resulted in violent conflicts around the school area and arguably built up a general tension and frustration that manifested itself the following day. When, on Friday, a demonstration towards the summit venue started to put pressure on the police cordons barring the road, the police made a quite blunt attack with horses and dogs that triggered a riot on the main avenue in Gothenburg – Kungsportsavenyn. On this occasion the undermanned police were temporarily forced to retreat from the avenue by a comparatively small number of apparently quite determined rioters. In the evening there were continued clashes between protesters and the police in a nearby park, during which the police opened fire and wounded three people.

“The Gothenburg events,” as they were sometimes subsequently referred to, had several notable repercussions. First, the sentences of alleged participants in the riots were exceptionally harsh, both historically, and in comparison with equivalent sentencing in other Western countries. Moreover, some individuals were convicted on disputable grounds (Bull, 2003; Centerwall, 2006; Wijk, 2003; Östberg, 2002).

Second, there is both qualitative and quantitative evidence that the events during and after the EU summit had a negative effect on leftist activists’ general confidence in the police and the judicial system (activist interviews; Wennerhag, 2008). In large parts of the leftist activist milieu the immediate aftermath of the Gothenburg summit was marked by feelings of hopelessness. Nevertheless, already in 2003 exceptionally large numbers of people were mobilized against the Iraq war, demonstrating peacefully in cities and towns nationwide.

Third, in 2002 the Council of the European Union defined the riots in connection with EU meetings and other summits as “terror situations” in order to include actors suspected of involvement in such activities in the international information exchange related to terrorism (Flyghed, 2002: 38). Rioting is effectively labelled as terrorism and individuals that have been convicted of offences in connection with protests may face travelling restrictions that inhibit their opportunities to protest abroad. Criminologist Janne Flyghed (ibid.) argues that there are, furthermore, reasons to fear that suspicion also extends to organizations that operate within the law.

Fourth, after initial praise in the media for their heroism in the streets of Gothenburg, the police were subject to critical scrutiny, not only by researchers and journalists (e.g., Abrahamsson, 2006; Björk & Peterson, 2002, 2006; Löfgren & Vatankhah, 2002; Oskarsson, 2005), but also by a Swedish Government Official Report (Göteborgskommittén, 2002). The preparation, tactics and organization of the police in connection with the summit were criticized. The events during the EU summit were also formally assessed by the police in two reports (Polismyndigheten i Västra Götaland [West Götaland Police Authoritiy], 2002; Rikspolisstyrelsen [National Swedish Police Board], 2001b), and between 2001 and 2002, a project was conducted within the National Police Board in which the tactics in connection with major disturbances of public order were an important part. The suggestions that came out of the project were, however, strongly rejected by several bodies within the police (interview police Stockholm), and the work consequently had to be further developed by another constellation of people. The result of their work finally concluded with a report in 2004 (Taktikutvecklingsprojektet, 2004) containing a handful suggestions concerning the adoption of a new “mobile concept where the legality, the flexibility of the police operation, conflict solving and the safety of the single policeman is in focus” (p. 3) and the creation of a national reinforcement organization (see paper II). These suggestions were accepted by the National Police Board 15 March 2004, and led to the introduction of the new “Special Police Tactics” (hereafter SPT). It can be noted, in relation to the discussions about the grounds for police reform, that the final report makes extensive reference to a sociological report, edited by Björk and Peterson (2002), in order to assert the inadequacy of the prior tactical concept.

In April 2005 the first group of teachers in SPT was educated at the National Police Academy, under supervision of a group of Danish colleagues. Later the same year members of the four new public order divisions (two based in Stockholm, one in Gothenburg and one in Malmö) had been recruited and were trained by the colleagues that took part in the first course. At this time the SPT had become codified in an official instruction manual (Danielsson et al., 2005). Interestingly, the police commanders received their training in SPT among the last within the organization, which meant that there appears to have been a degree of inertia in the actual implementation of the tactics. Consequently, because of the uneven adaptation of police commanders to the new tactics it is not possible to establish a fixed moment when the reform was finalized, also since it was immediately subject to extensive evaluation and ongoing reflection on the national level.

Whereas the Danish “mobile concept,” mostly in terms of its range of tactical manoeuvres, directly influenced the SPT, the Swedish concept already from the start included further developments concerning in particular its “communicative approach” (cf. paper II). The latter aspect of the SPT involves both prior negotiation with demonstrators, maintenance of an openness to communication between individual police officers and demonstrators, and, distinctively, the development of specialized dialogue police units (Holgersson, 2010). Between 2007 and 2010, the Swedish National Police Board hosted a research project where the police tactics during 19 events were evaluated by teams of researchers and police officers (Rikspolisstyrelsen [National Swedish Police Board], 2010a). The analyses as well as the concluding recommendations of the project are strongly influenced by the “social identity model” in social psychology and its proponents’ recommendations, e.g. to maintain a differentiated approach to the participants in a demonstration based on good knowledge, assure working communication with demonstrators, and to focus on facilitating the “legitimate” objectives of the protesters (Reicher et al., 2004; Reicher et al., 2007). Consequently, the Swedish police have added four “conflict reducing principles” – i.e., knowledge, facilitation, communication, and differentiation – to its conceptual arsenal.

On the Swedish protest scene during the first decade of the 2000s several of the most violent conflicts between police and protesters occurred in connection with so-called Reclaim the Streets (RTS) parties.[3] Introduced in the late 1990s, a good number of them were held in Stockholm and some resulted in violent confrontations between activists and the police (Stahre, 2004). Some of these events are referred to in paper four. During the European Social Forum in Malmö, one protest was also organized as an RTS party.  The Malmö police commanders had to endure both external and internal criticism for not having intervened when some RTS participants broke into a bank, even though this restraint probably contributed to the relatively low overall level of violent conflict during the event (cf. Rikspolisstyrelsen [National Swedish Police Board], 2010b). This dispute showed striking similarities with the internal debate within the police after an RTS party in Stockholm in May 2000. The national police board this time directed strong criticism towards the local police force for having been too passive in relation to the disorderly crowd (Rikspolisstyrelsen [National Swedish Police Board], 2001a). The county police commissioner wrote an extensive reply, defending the relatively restrained police tactics used with reference to the risks of intervention being disproportionately large compared to the severity of the disorder and crimes committed (Gunnmo, 2001). Both of these cases are illustrative of ongoing disagreements between different factions within the police corps regarding the priorities during public order operations and of the inherent tensions between legality and public order (cf. Oskarsson, 2005).

A series of annual extreme-right mourning marches in the Stockholm suburb Salem also led to confrontations and an ongoing tactical interplay between police and anti-fascist activists, outlined in detail in paper III. Police tactics during these events varied as to the degree and type of coercion, which ranged from reactive violence against demonstrators in 2003, to a proactive mass detention in 2008. Considering that the latter incident coincided with the ongoing refinement of “conflict reducing tactics” mentioned above, it serves as a reminder of how the police can easily fall back on undifferentiated and hard tactics despite theoretical knowledge and training in dialogue and a differentiated tactical approach.

Two Swedish legal innovations during the 2000s deserve to be mentioned. In 2005 a law against being masked in connection with demonstrations was introduced (SFS 2005:900) as a consequence of debates related to the riots in Gothenburg 2001. The law comes into operation when there is a disturbance of public order, or an imminent risk of such disturbances. It has so far had very limited application in practice. In 2009, another law was introduced (SFS 2009:389), that extended the legal capacities of the police to remove participants in a crowd from the location. This corresponds well to a police tactical development where spatial separation has become an increasingly important type of intervention (see paper III).

 

References

Abrahamsson, H. (2006) En Delad Värld: Göteborgshändelserna I Backspegeln (Stockholm: Leopard).

Alfiero, P. & Björklund, T. (1993) 16 Greps – Fyra Poliser Skadade Expressen 1993-10-10, pp. 6.

Björk, M. & Peterson, A. Eds (2002) Vid Politikens Yttersta Gräns: Perspektiv På Eu-Toppmötet I Göteborg 2001  (Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion).

Björk, M. & Peterson, A. Eds (2006) Policing Contentious Politics in Sweden and Denmark  (Maastricht: Shaker Publishing).

Bull, T. (2003) Demonstrationsfrihetens Dubbla Ansikte, in: J. Flyghed & M. Hörnqvist (Eds.) Laglöst Land, pp. 201-231 (Stockholm: Ordfront).

Centerwall, S. (2006) O 2954: En Analys Av Ett Rättsfall Efter En Händelse Vid Hvitfeldtska Gymnasiet I Göteborg Den 14 Juni 2001 (Göteborg: Stig Centerwall).

Danielsson, A., Wolter, O., Axberger, H.-G., Guvå, G., Hedlund, R., Natri, A. & Bergquist, M. (2005) Det Mobila Insatskonceptet: Utbildningsmaterial (Solna: Polishögskolan).

Flyghed, J. (2002) Normalising the Exceptional: The Case of Political Violence, Policing and Society, 13, pp. 23-41.

Gunnmo, G. (2001) Polisens Insatser I Samband Med En Demonstration På Södermalm I Stockholm Den 1 Maj 2000.

Göteborgskommittén (2002) Göteborg 2001: Betänkande (Stockholm: Fritzes offentliga publikationer).

Holgersson, S. (2010) Dialogue Police: Experiences, Observations and Opportunities, RPS Rapport 2010:4, pp. 134 s. (Stockholm: The National Police Board).

Löfgren, M. & Vatankhah, M. (2002) Vad Hände Med Sverige I Göteborg? (Stockholm: Ordfront).

Oskarsson, M. (2005) Lag Eller Ordning? Polisens Hantering Av Eu-Toppmötet I Göteborg 2001 (Stockholm: Jure).

Polismyndigheten i Västra Götaland [West Götaland Police Authoritiy] (2002) Eu 2001-Kommenderingen.

Reicher, S., Stott, C., Cronin, P. & Adang, O. (2004) An Integrated Approach to Crowd Psychology and Public Order Policing, Policing: An International Journal of Police Strategies and Management, 27, pp. 558-572.

Reicher, S., Stott, C., Drury, J., Adang, O., Cronin, P. & Livingstone, A. (2007) Knowledge-Based Public Order Policing: Principles and Practice, Policing, 1, pp. 403-415.

Rikspolisstyrelsen [National Swedish Police Board] (2001a) Inspektion: Polisens Insatser Med Anledning Av Ordningsstörningar I Stockholm Den 1 Maj 2000. (Dnr: VKA-128-2368/00. Stockholm: Rikspolisstyrelsen).

Rikspolisstyrelsen [National Swedish Police Board] (2001b) Rikspolisstyrelsens Utvärdering Av Eu-Kommenderingen I Göteborg År 2001 (Stockholm: Rikspolisstyrelsen).

Rikspolisstyrelsen [National Swedish Police Board] (2010a) Kunskapsutveckling Inom Särskild Polistaktik 2007-2010: Slutrapport, Dnr PoA-109-4499/06 (Stockholm: Rikspolisstyrelsen).

Rikspolisstyrelsen [National Swedish Police Board] (2010b) Polisens Genomförande Av Polisinsatsen Vid Esf-Konferensen I Malmö Hösten 2008 (Stockholm: Rikspolisstyrelsen).

St. John, G. (2004) Counter-Tribes, Global Protest and Carnivals of Reclamation, Peace Review, 16, pp. 421-428.

Stahre, U. (2004) City in Change: Globalization, Local Politics and Urban Movements in Contemporary Stockholm, International Journal of Urban and Regional Research, 28, pp. 68-85.

Taktikutvecklingsprojektet (2004) Redovisning Av Taktikutvecklingsprojektet (Stockholm: Rikspolisstyrelsen).

Wennerhag, M. (2008) Global Rörelse: Den Globala Rättviserörelsen Och Modernitetens Omvandlingar (Stockholm: Atlas).

Wijk, E. (2003) Orätt: Rättsrötan Efter Göteborgshändelserna (Stockholm: Ordfront).

Östberg, E. (2002) Göteborgskravallerna Och Rätten: Några Iakttagelser Ur Ett Människorättsperspektiv (Stockholm: Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter).


[1] Police use of tear gas is actually allowed in Sweden and has been used in connection with interventions indoors. However, tear gas has, as yet, never been employed in connection with public order policing. Some general directions and advice on the use of tear gas are given in statute FAP 104-3, where it says that the use of tear gas is allowed when more restrained forms of violence are insufficient and when “permissible with regard to the character of the task” (§ 1), but that the use of tear gas is not specifically regulated by Swedish law.  A closer regulation for tear gas use during major public order situations is under preparation at the time of writing this text.

[2] It is interesting, however, that in connection with the 1993 riots in Gothenburg (see above), the West Götaland assistant county police commissioner comments to the press that: “It doesn’t help to stand still. We have learnt that from colleagues abroad. We have to attack and arrest people.” (Alfiero & Björklund, 1993) What was to become one of the core principles of the new Danish mobile concept for public order management, was not completely alien to the Swedish police in 1993.

[3] ‘Reclaim the Streets’ is a carnivalesque form of protest originally aimed at temporarily and symbolically ‘taking back’ the streets from motor traffic (St. John, 2004). It first appeared in Great Britain in 1995. Subsequently, the specific issues at stake in protests bearing this name have varied somewhat.