jump to navigation

Staters brottslighet och kriminologisk analys June 2, 2010

Posted by mwahlstrom in State crime.
trackback

Jag skall försöka skaka liv i den här bloggen, som sedan sin start dessvärre varit alltför tyst, genom att ge mig på att göra en kortare kriminologisk kommentar till de brott som begicks natten till måndagen när israeliska kommandosoldater på internationellt vatten gick till angrepp på hjälpsändningen Ship to Gaza och dödade åtminstone 10 personer. Al-Jazeeras reporter Mohamed Vall var om bord på skeppet där attacken resulterade i blodspillan:

The Israeli assault took those of us on the ship by complete surprise.

During that hour an half in the early morning everybody on board the ship thought that no-one would survive the Israeli attack because we saw about 30 war vessels surrounding this ship and helicopters attacking with very luminous bombs, the sound of them makes you think you are dead.

That was a fear of war, complete war, on a ship that was full of men, women and even children.

The first soldiers on the ship were not killed, they were not shot at, they were captured by the defenders of the ship.

Moments later another bigger helicopter landed more troops and this time they fired immediately at people and killed as many as they could so that they could reach the cabin and take control of the ship.

I saw blood spilt on the ship and everyone knew that there was no weapons. We all knew the Israelis would intercept us and try to stop us, but we didn’t think that they would open fire at the first moment.

I have been shown the picture of a Yemeni man, and this is ridiculous, who was on the ship and most people know that every Yemeni in the world has a Yemeni style knife, that is a cultural thing and does not have anything to do with violence.

I understand now that in Israel they are trying to make a big deal about that, saying that the boat was full of violent people and just because of that one man.

(http://english.aljazeera.net/news/2010/06/20106193546785656.html)

Vad kan kriminologiska teorier säga om detta? Mainstream-kriminologin har ända sedan sin uppkomst haft en kraftig slagsida åt van man kallar för ”gatubrottslighet” – misshandel i offentliga rum, stöld och rån; med andra ord brott som i hög grad begås av mindre bemedlade grupper i vårt samhälle. Staters och företags brottslighet är fortfarande ett marginellt fält inom kriminologin, trots att flera forskare argumenterat för att de samlade konsekvenserna av denna brottslighet, både i ekonomiska termer och i termer av mänskligt lidande, flerfaldigt överträffar gatubrottsligheten. Problemet är också att kriminologins huvudområde per definition rör handlingar som definierats som brottsliga av myndigheter med makt att fälla sådana omdömen, och många övergrepp som utförs i staters namn sker i en legal gråzon så länge de inte bryter mot den egna statens regler. Visserligen finns det internationella förordningar, som Genèvekonventionerna, som reglerar staters agerande enligt internationell rätt, men med tillräcklig militär uppbackning (t.ex. av USA) kan en stat (t.ex. Israel) välja att fullständigt ignorera dessa lagar. Detta kan jämföras med organiserad brottslighet som på nationell nivå skaffar sig makt nog att ignorera rättssystemet.

För att återvända till händelserna utanför Israels kust så råder en bred internationell enighet om att detta var ett brott mot folkrätten, i synnerhet då det skedde på internationellt vatten (jfr. folkrättsexperten Ove Bring: http://svt.se/2.22584/1.2022654/israel_bryter_mot_folkratten). Men hur kan brottet förklaras? Som vanligt inom samhällsvetenskapen kan man finna förklaringar på flera nivåer. Enligt kriminologerna Rothe och Mullins[1] bör man för staters brott söka motiverande, möjliggörande och begränsande faktorer på från internationell nivå och ner till mikronivå.

För att starta ”nerifrån” tror jag att det är viktigt att inte försöka finna orsaker i förövarnas individuella karaktär, utan fokusera på situationen. Socialpsykologer som Stanley Milgram[2] och Philip Zimbardo[3] har var för sig visat hur många av oss är beredda att begå grova våldshandlingar när en auktoritet försäkrar att det är riktigt, samtidigt som en starkt bidragande faktor är när man slutar se sina medmänniskor som människor. Att följa auktoriteter är intimt förknippat med att ansvar sprids i en organisation och att ingen känner sig personligt ansvarig för våldshandlingar (”Jag lydde bara order.”), vilket är typiskt för det moderna samhällets byråkratier. Att soldaterna avhumaniserade aktivisterna på båtarna är mer än troligt, inte minst att döma av den efterföljande retoriken om passagerarna som Al Qaeda-anhängare och terrorister, och det sätt som soldaterna vant sig vid att betrakta den palestinska befolkningen. Våldet har normaliserats och offren ses inte som fullvärdiga människor.

För att spinna vidare på detta utifrån Rothe och Mullins kan man tala om att situationsdefinitionen spelar roll – elitsoldater sitter i helikoptrar på väg att borda fartyg fulla med fanatiska terrorister, de är spända och beredda på att eventuellt mötas av grovt våld, även om de antagligen också fått reda på att skall gå försiktigt till väga. När så det visar sig att folk gör motstånd, om än troligtvis ganska inkompetent sådant, agerar militärerna så som militärer är tränade – oskadliggör fienden till varje pris och frita fångna kamrater. Kanske bidrar den tidigare anspänningen till att någon av soldaterna drabbas av s.k. ”framåtriktad panik” som enligt sociologen Randall Collins[4] infinner sig främst när motståndaren hamnar i underläge efter spänningen byggts upp. De vanliga spärrarna mot att använda våld slår då över i en urskillninglös våldsanvändning. Den intränade militära handlingsrepertoaren när man möter motstånd är för övrigt precis skälet till att man i Sverige efter skotten i Ådalen 1931 slutade använda militär för att bemöta civila.

Men, som Philip Zimbardo också påpekar, så fråntar inte en förklaring till våldet soldaternas individuella ansvar. Vi kan alla vägra lyda order. Samtidigt måste man se ansvaret hos de överordnade som försätter soldaterna i en situation där de drivs till att begå brott – de som ansvarar för deras träning, men inte minst den militära och politiska ledningen i landet. Till dessa personers brott kan man uppenbart finna motiv bland politiska, ekonomiska och ideologiska intressen och brotten möjliggörs på internationell nivå av bl.a. internationella relationer och militär makt, och inomnationellt av informationskontroll och propaganda som försäkrar folkligt stöd.

Att döma av den senaste nyhetsrapporteringen ser vi dock tecken på att dessa möjliggörande strukturer börjar krackelera – både internationellt och inom nationen. Kanske kan det bli början till att förutsättningarna för brotten som begås genom ockupationen av Gaza, så småningom också får ett slut.


[1] Jfr. Rothe, Dawn (2009) Beyond the Law: The Reagan Administration and Nicaragua. Critical Criminology 17: 49–67.

[2] Milgram, Stanley. 1965. “Some Conditions of Obedience and Disobedience to Authority.” Human Relations 18: 57-76.

[3] Zimbardo, Philip G. (2007) The Lucifer effect: understanding how good people turn evil. 1. ed. New York: Random House.

[4] Collins, Randall (2008) Violence: a micro-sociological theory. Princeton, N.J.: Princeton University Press.

Comments»

No comments yet — be the first.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: