jump to navigation

Vem är brottslingen? January 19, 2011

Posted by mwahlstrom in State crime.
trackback

Svenska staten arbetar hårt för att avvisa flyktingar till Irak (jfr. DN och SvD), trots protester från bl.a. Amnesty, Europarådet och UNHCR, trots demonstrationer, och inte minst trots att situationen för de återvändande flyktingarna är långt ifrån säker. Tvångsavvisningar av det här slaget understryker den samtida utvecklingen mot en ökad kriminalisering av flyktingar, som också manifesteras i demoniserande politisk retorik och inte minst i form flyktingförvar som i praktiken är att likställa med fängelser – straffet för att söka fristad. Den här kritiken utvecklas i den samtida kriminologin av bl.a. Sharon Pickering (bl.a. författare till boken Refugees and State Crime), som också diskuterar förutsättningarna för att betrakta staters ageranden gentemot flyktingar som brottsligt. Problemet med statlig brottslighet är ju att handlingarna i fråga inte sällan överensstämmer med vad eliter inom staten anser vara korrekt rättstillämpning (jfr. Tobias Billströms uttalanden om att vi har ett “rättssäkert system i Sverige“). Grunden för en kritik måste istället baseras på att demokratiska stater hämtar sin legitimitet från att följa internationella fördrag och mänskliga rättigheter. Här kan förstås andra länder och överstatliga organisationer utöva påtryckningar, men civilsamhället har också en avgörande roll för att peka på bristerna i systemet. Det är med andra ord allas vårt ansvar att säga ifrån.

Frågan är alltså vem som är mest brottslig? – Flyktingen som överträtt den nationella gränsen, demonstranten som försöker stoppa utvisningen, eller staten Sverige när den förvisar människor till en mycket osäker framtid?

Comments»

1. Inge Karlsson - January 19, 2011

Sverige har inget ansvar för något som diffust kallas för framtid. Vi har ansvar för att utreda så att ingen som riskerar tortyr, omänsklig behandling m m ska utsättas för det vid ett återvändande. Och det är asylsökandes ansvar att styrka detta. Har man inte lyckats med det, ja då måste man resa hem. Ställ även er följande fråga: varför söker sig människor från Irak skydd i Sverige? Skyddet undan eventuella hot/problem i Irak kan ju rent teoretiskt erhålls så fort han/hon har lämnat Iraks gränser (alltså i grannländerna). Men det är inte tillräckligt; där erbjuds inte ett mottagande och en framtid. Men Sverige har inte heller erbjudit sig att tillgodose dessa människors, visserligen rättmätiga, strävan efter framtid (utbildning, inkomst, utbildning, rekreation, uppräckningen kan göras oändling). Sverige erbjuder skydd. Och är man inte i behov av det, ja, då ska man åka tillbaka. Dessutom kan åtminstånde jag tycka att de som medborgare, i det här fallet Irak, har ansvar gentemot sitt land. Är de missnöjda med sin situation i hemlandet, kan jag förvänta mig att de stannnar kvar för att få fram en förändring. Skapa framtiden i sitt eget land, även om det är naturligtvis mycket svårare än att få den i Sverige.

mwahlstrom - January 20, 2011

Handlingar har konsekvenser, som ju inträffar efter handlingen, alltså i framtiden. På så sätt har vi ansvar för framtiden.
Sverige kan givetvis inte ensamt svara för välbefinnandet hos alla människor i hela världen, men när en person befinner sig på svenskt territorium, och dessutom (som inte sällan är fallet) har börjat leva sitt liv här, har arbete och vänner, då finns det goda grunder för att säga att statens moraliska relation till den här personen är annorlunda än om personen levde kvar i sitt ursprungsland. När det till råga på allt är så att vi utför en aktiv handling att avvisa personer till ett land så är det inte mer än rimligt att vi har ansvar för konsekvenserna av en sådan avvisning. Tvångsavvisar vi personer mot deras vilja till en plats som vi vet är mycket farlig (vilket är fallet med Irak, som framgår av bl.a. UNHCR:s analys), och de där utsätts för grovt våld så har vi faktiskt en del av ansvaret för att det händer just den här personen.
Riskbedömningen är förstås inte sällan kontroversiell. Frågan är bara hur strikta beviskrav som det är rimligt att sätta upp när asylsökande skall styrka sitt skyddsbehov. I den offentliga debatten dyker det ständigt upp exempel på fall där migrationsdomstolens beviskrav framstår som högst orimliga.
Vad gäller grannländers ansvar så kan man generellt säga att de största flyktingströmmarna sker just inom regioner – det är en minoritet av hjälpbehövande som tar sig till Europa. Detta förhållande skulle troligen inte ändras nämnvärt även om de Europeiska länderna hade en betydligt öppnare flyktingpolitik än idag.
Slutligen kan man också konstatera att möjligheten att förändra situationen i sitt ursprungsland inte behöver vara sämre bara för att man befinner sig i ett annat land. Tvärtom finns det många exempel på motståndskamp mot repressiva regimer som möjliggjorts av att delar av rörelsen haft sin bas i andra delar av världen där de kan bygga opinion och slippa vara rädda för att fängslas eller mördas.

2. Inge Karlsson - January 20, 2011

Välskrivet, måste jag medge, men jag håller naturligtvis inte med dig.

Jag sätter inte något värde på personens kapacitet att skaffa vänner, gifta sig eller om han/hon är allmänt skötsam (hur gör vi med de mindre trevliga?). Kärnan är om man styrkt sitt behov av skydd eller inte. Och vad gäller ansvaret anser jag att du har du fel, det är den asylsökande som har ansvaret för att stryka sin berättelse. Myndigheterna har naturligtvis ett utredningsansvar, men det personen ifråga som har yttersta ansvaret. Jag är varken beredd eller vill ta på mig ett sådant ansvar.

De som kommer till Sverige informeras noga om att en ansökan kan beviljas eller avslås. Man väljer åtnjuta regelverket fram till att det börjar gå emot en, och kravet på återvändandet kommer på tal. Det tycker inte jag är rimligt. Många som uttalar sig i dessa frågor verkar inte ha någon susning om hur asylprocessen ser ut; jag jobbar på migrationsverket och kan tala om för dem att många fler erhåller PUT på felaktiga grunder än som får felaktiga avslag (vore spännande om man kunde låte domstolarna även titta på de positiva besluten!). Att domstolarna ska dessutom ställa orimliga beviskrav är ren osanning. Man måste ju kunna kräva att historien är något så när sammanhängande, stämmer överens med grundläggande kunskaper om landet ifråga. Jag vet inte hur många sådana asylberättelser du har sett? Jag ser de varje dag, och återigen, rätten till skydd missbrukas så pass allvarligt, att många ska vara glada att migrationsverkets personal omfattas av sekretessen, annars hade sanningen gjort många svenskar så upprörda, att risken för en begränsad asylrätten varit hög.

Du har självklart rätt gällande asylströmmarna; det är allmänt känt att de flesta flyktingar finns i grannländer. En del av de tar sig vidare till t ex Sverige, och hävdar att de precis kommit från sitt hemland, som de har flytt. Men varför gör man det, när man har satt sig i säkerhet i sitt första flyktingland? (för irakier brukar det vara Syrien eller Jordanien). Självklart för att det finns ett mottagande i Sverige (bidrag, boende, skolor, sjukvård, ja listan kan göras lång). Inget av det erbjuds direkt i Syrien, eller Jordanien. Men se Utlänningslagen, där finns inget om att Sverige har bundit sig att erbjuda världens bästa mottagande. Vi ska erbjuda skydd. Inget annat. De som också åtnjuter den rätten, ska ha just mottagandet. Det ska inte vara tvärtom.

Som avslutning kan jag säga att många kurder har tagit fasta på det du nämner, nämligen att ha sin bas i Sverige, men delta i det politiska och kulturella livet i Kurdistan. För att inte nämna alla som genomför ett antal resor per år för att hämta ut sina pensioner och kompensationer som utbetalas av den irakiska staten. Då är det inte lika farligt att resa…Eller den afghanska pojken som efter erhåller PUT åker till hemlandet för att gifta sig… Historierna är många men det bara ett fåtal som vill lyssna.

3. mwahlstrom - January 21, 2011

Till att börja med så vill jag betona att jag har stor respekt för den enskilde tjänstemannens arbete och svårigheterna som är involverade i att göra trovärdighetsbedömningar. Det är också viktigt att påpeka att enskilda myndighetsbeslut kan framstå som illegitima för utomstående för att man inte har alla fakta i målet. Sen menar jag att det är ett mindre problem om en andel får asyl p.g.a. uppdiktade eller kryddade historier, om det samtidigt innebär att fler som är i behov av skydd samtidigt får asyl. Ett sådant samband är troligtvis ofrånkomligt. Om bedömningarna blir mer restriktiva kommer också fler att skickas tillbaka till högst reellt förtryck. Forskning om asylsökandes perspektiv vittnar också om hur människor som är livrädda för att åka tillbaka till sitt ursprungsland kan ha svårigheter att lägga fram sin historia på “rätt sätt” som kan övertyga myndigheterna. En delvis uppdiktad historia är ju inte heller ett bevis för att personen som berättar den inte är i behov av skydd, utan kan mycket väl vara en effekt av att man i sin desperation friserar berättelsen så att man tror att den ska gå hem bättre. “Orimliga krav” är inte en fråga om sant eller falskt, utan vad man anser vara rimliga konsekvenser av en hållning. Inom straffrätten prioriterar vi ju att ingen oskyldig skall dömas, och accepterar att det i praktiken kommer att innebära att den del skyldiga blir frikända.

Annars var min kommentar av mer principiell natur och den handlar inte främst om huruvida Svenska myndigheter följer Utlänningslagen. Den ligger snarare på nivån hur rika staters asylpolitik är förenlig med internationell rätt och mänskliga rättigheter. Problemet med de senare är att de inte är värda mycket om inte någon stat tar på sig att värna om dem. Och vilken stat skall göra det? Det är ju inte självklart att grannländerna har mest ansvar, utan det bör rimligen fördelas över ett större antal stater.

Inlägget syftade också till att lyfta kriminologisk forskning som problematiserar (1) den internationellt ökande tendensen att behandla flyktingar som kriminella, samt (2) hur staters policy t.o.m. kan ses som brottslig utifrån mer övergripande rätts- och rättighetsperspektiv. Snarlika frågor diskuteras också inom juridiken, och jag kan här lyfta fram särskilt det som skrivs av Gregor Noll från Lunds universitet.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: