jump to navigation

Om tecknad barnpornografi, moral och neo-durkheimianism February 2, 2011

Posted by cbackman in Domstolsavgöranden, Integritet, Rättssociologi.
trackback

I fredags fällde Svea Hovrätt den man som åtalats för barnpornografibrott efter att ha haft tecknade japanska mangabilder på sin dator för ringa barnpornografi brott. Domen har fått mycket uppmärksamhet eftersom den tydliggjort att barnpornografilagstiftningen gäller alla former av bilder, även tecknade (se ex Edda Mangas utmärkta krönika i GP från i måndags). Motiven bakom lagstiftningen är att regeringen ansåg att barnpornografi ska kriminaliseras inte bara för att det orsakar skada för de barn som avbildas utan för att det är kränkande för barn i allmänhet. Den rättsideologiska grunden för att kriminalisera handlandet var alltså inte, som oftast, att det orsakar skada för människor, utan istället att handlandet kränker den gemensamma moralen. Syftet med lagstiftningen är då inte i första hand att se till att döma de som skadar andra utan att kommunicera vad som anses vara de rätta moraliska värdena. Många neo-durkheimianska kriminologer och rättssociologer skulle nog hävda att all lagstiftning i grund och botten handlar om att förmedla värden och göra moraliska gränsdragningar. Att lagen i första hand handlar om symbolvärden och om att stärka en gemensam känsla av vad som är ”det rätta”.[1] Det blir dock tydligare i sexuallagstiftningsfall än i många andra lagstiftningsärenden.

Förra årets minnesvärda ministerutspel om att det borde vara socialt kännbart för sexköpare att bli åtalade – vilket kunde ordnas genom att åtalet skickades hem i ett speciellt färgat kuvert så att alla som såg det omedelbart skulle veta precis vad det handlade om – är ett exempel på att viljan att markera vad som är moraliskt förkastligt kan vara stor och att det kan leda till att värden som annars är ledande får stryka på foten. Exempelvis att personer ska behandlas som oskyldiga till dess att de dömts av domstol. Ett annat exempel på det här var när man införde lagen om registerkontroll av personal inom skola och barnomsorg. Då skrev regeringen uttryckligen i lagförslaget att registerkontroller innebär ett begränsat skydd för barn (många som begår övergrepp mot barn är tidigare ostraffade och deras möjlighet att bli anställda påverkas inte av en registerkontroll) men att det sänder en viktig signal om hur allvarligt myndigheterna ser på övergrepp mot barn. Den nya lagen genomfördes alltså trots att dess brottsförebyggande effektivitet kunde ifrågasättas, trots att den ansågs integritetskränkande och innebar ett frånsteg från principen om att man sonat sitt brott efter avtjänat straff, eftersom man ville markera hur allvarligt det är med sexualbrott mot barn. Här kan tilläggas att kontrollen inte bara innefattar sexualbrott mot barn utan även bland annat grova våldsbrott.

Att barnpornografilagstiftningen inte i första hand handlar om att skydda barn mot sexuella övergrepp (det skyddet finns genom de särskilda sexualbrotten mot barn som finns i brottsbalkens 6:e kapitel) utan om att vad som är ett moraliskt önskvärt agerande är tydligt redan genom det faktum att barnpornografibrottet inte återfinns i sexualbrottskapitlet i brottsbalken utan istället i det kapitel som handlar om brott ”mot allmän ordning”. Utifrån det perspektivet är det inte konstigt att tecknade bilder betraktas som lika olagliga som fotografier. Svea Hovrätts dom handlar inte om att barn skadas av tecknade bilder utan om att det hos lagstiftaren och kanske hos många människor, finns en önskan om att barn och sexualitet inte ska sammanblandas. Brottet i det här fallet handlar inte om att ha skadat någon utan om att ha gjort något moraliskt förkastligt. Det neo-durkheimianska synsättet på lagstiftningen som i grund och botten en symbolhandling som förmedlar och förstärker vissa värden på bekostnad av andra hjälper oss att synliggöra just detta. Och gör att vi också kan ställa frågan om det är rimligt att lagstiftningen ska användas för att kommunicera moral i fall när det inte finns enskilda offer som skadas, eller om detta ska överlämnas till civilsamhället.


[1] Läs exempelvis Philip Smiths utmärkta bok Punishment and Culture från 2008

Comments»

No comments yet — be the first.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s