jump to navigation

Att skydda barn mot pedofiler med hjälp av registerkontroller April 8, 2011

Posted by cbackman in barn, Integritet.
trackback

I min forskning analyserar jag hur registret över personer som dömts för brott används vid anställningar. Första gången det blev obligatoriskt att registerkontrollera personal – förutom när det rör rikets säkerhet – var 2001 då det bestämdes att anställda inom skola och barnomsorg ska kontrolleras. Efter det har det kommit en rad lagar. Exempelvis om att personer som jobbar på HVB-hem (hem för vård och boende där barn och ungdomar vistas), personliga assistenter till barn och legitimerad vårdpersonal ska kontrolleras mot registret. Många har också önskat att fler grupper ska kontrolleras. Scouternas riksförbund har exempelvis önskat att alla deras ledare ska registerkontrolleras, likaså företrädare för Riksidrottsförbundet. Vid dessa tillfällen sa företrädare för regeringen nej. Här om veckan när SvD hävdade att det är orimligt att företag som hyr ut barnvakter inte får kontrollera sin personal så sa man också nej och Beatrice Ask hänvisade till risken för ett “kontrollsamhälle”.

Varför ser det så här olika ut? Vad är det som gör att man i vissa situationer säger att registerkontroller är ett bra skydd men inte använder dem i alla situationer då barn kan bli utsatta för övergrepp?

Först och främst ska det sägas att ingen egentligen hävdar att registerkontroller utgör ett bra skydd mot sexuella övergrepp mot barn. De flesta som döms för sexuellt utnyttjande eller våldtäkt mot barn är ostraffade sen tidigare. Det betyder att de har haft ett rent straffregister. Så var exempelvis fallet med Karlstadpedofilen 1997 som förgrep sig på sju barn på dagiset där han arbetade. När lagen om registerkontroll av lärare och barnomsorgspersonal infördes 2001 skrev regeringen i sin proposition (prop. 1999/00:123) både att det var sannolikt att få barn utsätts för övergrepp i skolan eller förskolan och att registerkontroller inte räcker som åtgärd men att en ny lag om registerkontroll visar hur allvarligt staten ser på sexualbrott mot barn.

När lagen infördes skrev regeringen också att en registerkontroll alltid innebär en “integritetskränkning”. Det betyder att man menar att uppgifter om tidigare brott är känsliga och normalt inte ska spridas om inte personen ifråga själv väljer att berätta om dem. För att rättfärdiga att man inför en kontroll som är integritetskränkande så satte man upp ett antal villkor. För det första så bestämde man att kontroller bara får omfatta “relevanta” brott. Det var inte bara sexualbrott mot både barn och vuxna och barnpornografi utan också grova våldsbrott. För det andra så skulle inte arbetsgivare själva kunna hämta ut utdragen utan det skulle den som sökte arbete göra. På så sätt skulle personen “ha kontroll” över situationen och kunna välja att inte visa sitt utdrag för arbetsgivaren. Fast om arbetsgivaren inte får se utdraget så får personen inte anställas. Till sist så bestämde man att personer som ska kontrolleras måste kunna välja att inte bli kontrollerade, exempelvis genom att inte söka jobb inom skolan. Det gjorde att personer som redan var anställda inom barnomsorg eller skola 2001 inte kontrollerades. Inte heller kontrolleras anhöriga till dagbarnvårdare och föräldrar som arbetar i föräldrakooperativ kontrolleras inte heller. Även om flera föreslog att så skulle ske när lagen utvidgades 2007 så sa regeringen att det skulle vara för integritetskränkande:

När det gäller föräldrar som deltar i verksamheter där deras egna barn vistas gör sig hänsynen till den vuxnes integritet särskilt starkt gällande. Alla människor har rätt att bli föräldrar och att vara delaktiga i sina barns skolgång utan att behöva bevisa sin lämplighet. Regeringen anser att hänsynen till den enskildes integritet i sådana fall väger så tungt att registerkontroll inte bör ske. (prop. 2007/08:28 sid. 13)

Eftersom de flesta fall av sexuella övergrepp mot barn sker i hemmet av en nära anhörig så är det så klart lite paradoxalt att rätten att bli förälder och inte få sin lämplighet ifrågasatt hålls så högt. Men mer om det i ett kommande blogginlägg.

På vilket sätt hjälper det här oss förstå varför det blir lag på att vissa grupper ska kontrolleras men inte andra? Jo det visar att man fortfarande anser att det är känsligt med registerkontroller och att det måste sättas upp villkor för att de ska kunna användas. Men villkoren räcker inte utan det krävs också att de kan visa att det som man försöker förebygga är allvarligt nog för att motivera att en integritetskränkande åtgärd som registerkontroller används. När regeringen föreslog den nya lagen 2001 så motiverade man kontrollen genom att hänvisa till de svåra problem som barn som utsätts för sexuella övergrepp drabbas av och att det är obligatoriskt för barn att gå till skolan. Föräldrar måste kunna lite på personalen och känna sig trygga när de lämnar sina barn. Det här tror jag är mycket viktigt för att förstå resonemanget: de som inte har fått gehör för sina önskemål om att få kontrollera anställda eller frivilliga ledare representerar organisationer med verksamhet som inte är obligatorisk och som inte drivs av staten.Det krävs alltså att det är en verksamhet som man inte kan koma undan, som att gå i skolan eller förskolan, vistas på ett HVB-hem (här placeras ex. ungdomar som tvångsomhändertas) eller få läkarvård. Man kan förstås ifrågasätta om barn verkligen har så stort val om föräldrar bestämmer att de ska ha barnvakt eller syssla med en viss fritidsaktivitet, men jag skulle ändå vilja hävda att hellre än att argumentera för att även dessa verksamheter ska få registerkontrollera så borde vi prata mer om att registerkontroller är en ganska ineffektiv metod eftersom så få fälls för sexbrott.

Av de som inte har fått en lagreglerad skyldighet att kontrollera personer som anställs så är det många som ändå kräver registerutdrag. Det är möjligt genom att varje person har rätt att få ut ett utdrag om sig själv från registret. Det gör att en arbetsgivare eller en idrottsrörelse kan begära att den som söker jobb eller vill bli ledare skaffar ett utdrag och visar upp det. Antalet sådan utdrag som polisen skickar ut har ökat från ca 10 000 per år på 1990-talet, till drygt 115 000 år 2008. Det finns kommuner som kräver att idrottsföreningar ska göra på det viset för att få bidrag till sin verksamhet och många företag har som policy att kontrollera ny personal även om lagen inte ger dem rätt till det. Så är exempelvis fallet med Svenska kyrkan och med Posten. Det som skiljer dessa kontroller mot de som regeringen bestämt om är att dessa utdrag innehåller alla typer av brott och inte bara de som kan anses relevanta.

De “ickegodkända” registerkontrollerna har alltså ökat kraftigt sen dessa att lagen om registerkontroll av lärare och barnomsorgspersonal infördes. Ska man som justitieministern gjorde här om veckan, prata om risken för att vi hamnar i ett “kontrollsamhälle” om registerutdrag används för mycket så är det här en larmsignal. Ändå väljer regeringen att inte agera på den utredning som finns  som föreslagit att det ska bli förbjudet för arbetsgivare att begära att jobbsökande skaffa fram ett utdrag (SOU 2009:44). Det tycker jag är märkligt.

Comments»

No comments yet — be the first.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: